Jag hatar ex. Verkligen allt som har med ex att göra och deras förmåga att skapa nojighet och räddsla. Det är obehagligt att man kan känna en sådan frustation bara genom deras existens. Men min fråga är, vart kommer denna räddlsa ifrån och hur långt är vi beredda att gå för att bli av med den? Det finns inga hot, för ett avslutat förhållande betyder brist på kärlek, omtanke och vilja. Men ändå beter vi oss som småkryp, rädda för att bli nedtrampade. Det är någonting vi alla bär på som ofta får oss att känna en viss osäkerhet. Kan det ha att göra med allt ovetande vi känner? För inte gärna öppnar vi upp hjärtat och berättar om allt vi varit med om, varför och varför inte, hur var och när..
Jag hatar ex för att det är känsligt och för att jag vet att alla jämför sig själva med dessa obehagliga monster. För monster är vad de är, oavsett om de är godhjärtade eller inte.

/L