I och med att min pappa och farfar en gång i tiden ägde en radio- och tvfirma minns jag hur farcinerade de, och även restrerande medlemmar av familjen var då en ny manifik liten sak kommit ut i sortimentet. Det var ju trots allt på 90-talet och så vitt jag vet var varken storskärmstv:n eller dvd:n något som var särskilt vanligt, om de ens fanns vill säga. Något som jag minns riktigt väl var då den första mobiltelefonen kom till Vänersborg, de fick den enbart i ett fåtal exenplar och farfar var en av de lyckliga som kom först till kvarn. Det är nästan skrattretande hur de såg ut med dess stora struktur och decimeter långa mast, kopiöst osmidig och fruktansvärt ful! Vilket terrordåd.. Eller inte? De flesta hade förmodligen skakat på huvudet om de fick syn på de första mobiltelefonerna. Vilken miss. Men å andra sidan, att komma på idén, se det som en möjlighet och faktiskt genomföra den, är väl vad vi borde kalla framgång? Någonstans måste man ju börja, och idag hade vi med största sannorlikhet inte klarat oss utan vår vän i högra byxfickan. Idag handlar allt om design, tusentals olika funktioner, men framförallt, vilken som är mest inne. Jag hatar sådant, och när de underbara stuprören is gone så att säga, kommer jag storvägra att låta mina ben nuddas av de utsvängda 70-talsbyxorna. No way. Jag kommer aldrig bli någon fantast gällande vad som är inne och inte. Det sköter Ebba så bra själv. Hejdå!

/L