Jag pustar ut. Pustar ut efter en tio-timmars lång arbetsdag med småbarn runt mig från start till stopp. Ja, ni hörde rätt, de årliga hockeyhelgerna är här och dem är bara såååå ovälkomna. Precis som förra året, och året där innan osv osv.. Hursomhelst, jobbat har jag gjort så det stått härliga till! Under hockeyhelgena, som vanligtvis inte brukar starta förens i mars, kommer  hockeylag från hela Sverige för att slåss om någon slags titel som jag dock inte känner till, och inte heller vill känna till. Jag vill nämnligen inte känna till dessa helger överhuvudtaget egentligen, men för att inte svika bossen måste jag. För att tala milt, dessa helger är ett h-e-l-v-e-t-e. Jag gillar barn såvida de gillar mig och inte ställer till med några konstigheter, men hockeybarnen är fruktansvärda och brutala, för inte tala om hur otroligt bortskämda de är! Men under ett tillfälle vid min långa dag fick jag iallafall skrattat till lite;
Jag står på våning fyra och kikar igenom minibar-listan för att se att jag inte missat något då tre små killar med hemsk, (HEMSK) skånedialekt knackar mig på axeln och frågar:
- duuu, hur mycket tjänar du?
- för lite..
- ja men HUR lite?
- gissa!
- 22000..?
-skojar ni?!  700 om dan kanske..
- va, SÅÅ MYCKET? det är ju en ny hockeyklubba varje dag!

Min tankevärksamhet gick runt i cirklar, om och om igen, hade jag precis blivit otroligt förnedrad av 10-åringar, eller var jag fräck över att tjäna så mycket som en ny hockeyklubba för varje dag som jag jobba?
Jag vet inte, jag tänker.. fortfarande.

/L