Allt eftersom tiden går inser jag att jag alltmer klagar över mina ostabila ekonomi, som aldrig tycks rycka upp sig. Detta pågrund av en och samma orsak, nämnligen: jag jobbar alldeles för lite nuförtiden, och då jag väl gör det - tja, då tjänar jag i klass med en ideellt arbetande kvinna, vilket jag inte vill göra! Jag vill ha pengar, I MASSOR! Andra orsaken är att har en tendens att gång på gång invistera i alltför onödiga saker som jag egentligen inte alls vill ha. Varför? Jag vet inte..

Och vad säger man, inte har någon klok själ någonsin påstått att samhällsprogramet är en dans på rosor, men just nu är det verkligen i-n-t-e trevligt. Lärarna hetsar, vilket jag har fullt förståelse för iochmed att deras jobb går ut på att lära ut saker, och får de inte resultat i form utav inlämnade arbeten blir dem ilska. Så härmed sväljer jag min stolthet och medger att jag står mer på deras sida än min egen. Men nu är det ju så att det finns på tok för många saker som lockar hundratals gånger mer än skolan. Det är ju faktiskt så, trots allt, att jag är en njutningsmänniska vars kärlek till plugg ligger på noll. I alla fall just nu, då februari med dess tråkiga väder tränger in innanför huden på en och får en att känna sig totalt värdelös.

Men nog för att skolan inte är särskilt lockande så är det huruvida man än vrider och vänder på det en trygghet. En trygghet att alltid ha någonstans att gå, i sommar och till hösten vet jag inte vart jag går eller tar vägen. Alla mina utlämnade CV tycks ju inte ha varit til någon större hjälp. Världen är i kris, och det märks..

..för jag är med där.

/L